Jag rymmer alltid in i musiken vörld, Alltid!

Sen jag började ta tröst av musiken, när jag lyssnade för glädjens skull eller bara för att höra någon vacker röst säga ett par djupa ord i någon slags melodi så har jag nästan alltid musik i mitt öra.

Men idag.. jag va ensam nere i källaren och funderade på vilken låt jag skulle he på så kände jag att jag ville inte lyssna på musik, jag ville höra tystnaden..

Jag! Hon som i dagens läge nästan är rädd för att vara ensam och utan musik, ville höra tystnadens tysta ljud, that's wierd, i tell ya!

Men kanske har jag kommit till det läget att jag inte längre behöver rymma till musikens värd för att kunna må bra? få känna trösten eller för att bara va? kanske..

Allting blir bara mer och mer förvirrande..

för mycket att känna och använda sitt förnuft till.

Klarar helt enkelt inte av allt detta..

Varför måste allt komma så plötsligt för?

don't get it!...