Jag ligger i sängen, funderar på om jag ska ta och stänga datorn eftersom att klockan ät tolv och det är skola imorrn.. så börjar jag tänka på gårdagen, när jag dansa me en kille som gjorde en rörelse som du gjort en gång då jag dansade med dig.. 

Så nu ligger jag i min säng, små fryser, lite trött och tänker på dig, på förra natten när du kom till mig, la dig bredvid mig i sängen och höll om mig. 

jag tänker på alla gångerna du kallat mig för mes eller fjant, alla våra diskussioner vi haft., jisses.. det är många! 

Jag minns den värsta vi haft.. vi satt hemma hos dig, du hade fest men alla andra var utomhus, förutom du, jag och min dåvarande pojkvän. Så kom vi in på ditt o mitt förflutna.. Det som hände. . . Slutade med att jag gick hem piss förbannad och sårad av dig. 

Då kunde jag aldrig tro att du skulle kunna förändra dig så mkt som du verkligen gjort. Och det är jag glad för! 

Jag vet att det finns dom som inte tror på det, men jag vet. 

Är jag redo för detta? 

Just nu känns det så stort.. så oerhört stort. 

Jag visste att du blivit bättre, men såhär trodde jag aldrig att det skulle bli.. Jag känner mig så liten jämfört med dig.. men ändå så stor.

Ångesten tränger sig på

jag vill inte ha den där men ändå så kommer den

Men varför? jag borde inte känna såhär.. jag borde inte det 

behöver jag verkligen det så mkt att jag mår dåligt över att jag precis missat chansen när jag ändå precis har fått det jag så länge väntat på?

Vart är logiken?

Jag borde verkligen inte känna såhär..