Att läsa om folk som går igenom samma sak som jag en gång gjort, är hårt och jobbigt.

Jag skulle egentligen vilja hjälpa dom men jag vet att jag inte kan, det där är på ett sätt upp till dom faktiskt. 

Jag hade tur, jag fick förståelse från "min förstörare" och flera förlåt, vet inte hur många ggr den personen sa det. 

Den sa det så många gånger att till slut slutade den säga det och sa bara att jag har sagt förlåt så många gånger, nu tänker jag istället visa dig.

Och det gjorde den. Och jag förlät! 

I really did! 

Och igår, pratade jag om händelserna för första gången riktigt i detalj om det som hänt. och vet ni vad? Det kändes bra!  

ja, det var jobbigt, men kändes väldigt bra sen! 

Jag är nog mest glad att det blev som det blev, hade inte kunat blivit bättre!