Denna dikt är ännu inte helt färdig men än så länge så låter den såhär. 

  18 somrar gammal.

Där jag bor med mor och bror 

i ett rött, dött men ändå lite sött hus vid vägens mitt.

Mitten av livet som rinner ner i tiden 

Dagarna som bryter samman men hamnar ändå efter varandra

I det enda skedet av livet när jag sliter, vridetr och biter

kanske till och med rider

Ser mig själv i spegeln, 18 somrar gammal,

är det här verkligen jag?

verket av min mor och far som nu vuxit upp och blivit gammal

som fåglar testar sina vingar ska jag nu ut och prova ringar

Så när jag blir gammal, skrynkig och rynkig kan se tillbaka på då jag var 18 somrar gammal

Som när luften fångar ens andetag som efter ett tag blir ett svagt vakt jakande ja

Skuggan som följer mig mig vart jag än går, som en bästa vän är den enda som vet vart jag når

Målet till att lyckas kan tyckas vara lamt även lite tamt

men ändå tar jag mig det jag vill ha.

När de första steget du tog ifrån mig kändes som ett hårt hån

ett slag mitt i magen, tagen på bar gärning

i ett svep gick mitt hjärta i kras ganska knas men det var så det va

Jag tog mig upp på mina egna ben.

Som nu börjar vekna men kan fortfarande meka, kanske till och med leka.

Spreinger efter vinden för att fånga den där enda minen.

Blått en dag i sänder vad är det som händer?